Efter en veckas hostande pallrade jag mig till apoteket idag och köpte hostmedicin. Kom tillbaka till tidningen och redan har två personer kommenterat hur god just den sorten jag köpte är. Hmm. Dessutom har skeptikern i mig fått sitt när en av de två la till: ”men du vet att sånt här inte hjälper ett skit va?”.

Jag är ju en sån som inte tror så mycket på medicin. Tar ytterst sällan värktabletter, dricker hellre mängder med vatten. Stillar halsont med honung istället för piller. Och tänker att hostan är ett tecken på att något måste ut ur min kropp och låter den hållas.

Nu har jag alltså kapitulerat lite grann. Orsaken är att jag vaknade med en fruktansvärt spänd och hård kula till mage imorse. Det är fasen ansträngande att hosta så här när magmusklerna förtvinat/glidit ut åt sidorna…

Har tagit min första shot med hostmedicin nu. Det var starkt. Gott, kan jag nog hålla med om. Förmodligen helt verkningslöst. Men med lite placebo effekt kan jag kanske få sova utan hostattacker inatt..? Vore trevligt!

Det är väldigt mycket vinter, även om temperaturen stigit något sen i förra veckan och solen utanför vårt fönster här på jobb ljust nu sprider riktigt fint vårljus. Men jag torkar ut av kylan. Använder Försvarets hudsalva som en galning, men det hjälper inte…

Dock läste jag i nån tidning häromdagen om någon som såg fram emot månadsskiftet på onsdag. Januari är slut och februari, världens kortaste vintermånad, tar vid vilket betyder att det snart är vår. För mig betyder det dessutom att jag snart har en ny familjemedlem i min famn! Jag har börjat längta lite…

Förra terminen betydde onsdag ett corepass för min del, men nu har vi ju lagt om schemat eftersom jag ska vara ”mammaledig” från träningen, åtminstone den här terminen. Konstigt att inte ha något pass att tänka på, varken när det gäller att göra ny musik, att vara där eller att fixa ihop nya övningar.

Direktiven från barnmorskan är ju att vila, så jag vet inte om det kommer att bli så mycket träning innan Madicken är här. Sedan, under våren, är dock ambitionen att kunna träna lite smått för att förhoppningsvis kunna komma igång ännu lite mer regelbundet till hösten. Vi får väl se hur det går, det beror ju lite på vilken sorts bebis vi får

Målet är i alla fall att springa milen på Trelleborgsloppet under Mikaelihelgen i augusti. Det borde jag klara, inte minst för att jag har klarat av att ta mig igenom en mil förr utan världens bästa förberedelser…

Ännu mera gravidsnack i bloggen (det kommer att bli en del sånt här nu, för den lilla där inne tar upp mer och mer av min tankeverksamhet antingen genom att fysiskt påkalla min uppmärksamhet eller bara för att det är så svårt att koncentrera sig på något annat än att vi snart kommer att vara fyra personer där hemma…):

Halsbränna! Vad gör man åt detta? Utan större vetenskapliga undersökningar vågar jag påstå att i just mitt fall är receptet nog att äta mindre portioner, att inte bli proppmätt och att inte äta en massa bröd, kex, pasta och potatis. Det går inte så bra.

Har även fått tips om att stoppa i mig en sötmandel när det bränner till. Jag tycker att det funkar med ett kex eller en godisbit också. För stunden i alla fall. Haha! (Vart har hela min karaktär tagit vägen..? Lovar att få tillbaka den senast när bebben är ute. Då måste jag kunna ha disciplin på mig själv, för allt annat kommer ju att vara helt kaos!)

Har fått höra att jag ska vila, och inte träna så mycket. Ha, jag har ju inte tränat på nån månad ju… Orsaken till den ordinerade vilan är att flödet från mina blodkärl till moderkakan är lite för lågt, vilket i sin tur skulle kunna vara orsaken till att man uppskattat att bebisen i magen är lite för liten för sin ålder… Det är mycket om, men och kanske, men jag uppskattar ändå att folk undersöker och bryr sig och kommer med råd. Känns tryggt!

Hur som helst så får jag väl öva på att vila. Träningen är som sagt redan väldigt nedtonad, jag cyklar mest till jobb lite då och då och det får jag lov att fortsätta med. Men det där med att vara hemma, ledig och bara ligga i soffan är lite svårt. Allra helst när resten av familjen också är ledig och hemma och gör saker. Men det är kort tid kvar så jag får väl försöka!

Helgen har varit en riktig fixarhelg. Vi har varit i Ullared, på Ikea, byggt babymöbler, vårpiffat hemmet och sådant.

Hann med en liten cykelrunda i lördags men kom aldrig ut i det fina vädret i söndags… Mantrat hemma nu är att jag ska komma ihåg att vila. Det gör jag sällan, även om jag ofta känner mig helt utpumpad när jag väl sätter mig ner i soffan.

Mina trötta, tjocka fötter som jag märkte av några kvällar härom veckan är dock bortglömda igen. Det var nog mest för att jag hade på mig tjocka varma vinterskor på jobbet, och inte för att jag är gravid. Inbillar jag mig. Skönt i så fall!

Här har ni en alldeles nytagen bild på Madicken.

Ja, på min mage alltså. Än får han eller hon gärna stanna där inne ett tag till. Jag hade tänkt hinna fira jul och måla om rummet innan h*n kommer och håller oss sällskap!

I somras när jag fick veta att jag var gravid och insåg att jag skulle behöva genomföra Den nya Trelleborgsklassikern i det skicket var det många som börjar prata om ifall jag verkligen skulle fixa sista delen som är Sylvesterloppet på nyår. Jag har väl också funderat fram och tillbaka, och jag har i ärlighetens namn inte sprungit en meter sedan tidigt i höstas, men jag har ju klarat av att springa förr utan att ha tränat just löpning innan.

Många menade ju dessutom att jag kanske inte ens skulle klara av att springa milen på Trelleborgsloppet. Men det gjorde jag.

Nu närmar sig Sylvesterloppet, och min mage har börjat växa så mycket att jag tycker det är svårt att resa mig ur soffan eller sängen, inte riktigt klarar av att knyta skorna utan att stånka och känner att jag kommer lite för långt ifrån diskbänken eller skrivbordet ibland.

Jag har precis anmält mig till klassikern för att jag ska kunna få ut mitt diplom vid målgången på nyår, så jag hoppas att de står kvar där ett tag och väntar på mig. Jag lär ju komma sist. Vi får väl helt enkelt se hur mycket jag klarar. Gå kan man alltid göra…

Jag vet att detta är en träningsblogg, men jag tänker gärna på den som lite hälsoblogg. Och i det måste ju graviditeten räknas in. Därför får ni en uppdatering nu.

Igår var jag och gjorde glukosbelastning, vilket innebär att man dricker sockerlösning och sedan kollar hur sockervärdet i blodet är. Syftet är att se till att man inte drabbats av graviditetsdiabetes. Att dricka två glas sockerlösning på fastande mage klockan 8 på morgonen är ju inte helt hippt. Tvärtom ganska äckligt och lätt illamåendeframkallande… Men jag överlevde det också. Och jag hade inte diabetes.

Däremot hade magen växt tre centimeter sen sist jag var där för typ en månad sen. Själv hade jag gått ner drygt ett kilo i vikt. Sedan första vägningen i början av augusti när jag vägde 60 kilo har jag nu gått upp typ fyra kilo. (Tror jag att det var). Konstigt att det inte är mer, med tanke på att jag tycker att min kropp ser helt annorlunda ut jämfört med i somras. Och konstigt med tanke på hur klumpig jag redan känner mig när jag ska ta mig upp ur sängen, raka benen eller fila fötterna. Haha!

Googlar på halsbrännesymptom. Det är ju en vanlig ”gravidåkomma” och jag inbillar mig att jag är lite drabbad.

Om det känns som att man alltid har mat ända upp i halsen, och känslan ironiskt nog dämpas av att man äter något, är det halsbränna man har då? I så fall har jag nog det…

Annars mår vi bra, jag och min alien-Madicken i magen. Rörelserna är stora nu, och hela huden buktar ut när ”hon” rör sig där inne. Det ser ut som om jag är huvdrollsinnehavaren i en b-skräckis från 80-talet där utomjordingar har lagt ägg under min hud och nu har de kläckts och de små alien-bebisarna vill ta sig ut. Typ. Väldigt underhållande att titta på. Speciellt om det bara är fotboll på tv eller så…