Riktigt tung förlust idag. Den blir så mycket tyngre när man några minuter efter avspark får höra att Thylanders korsband förmodligen är av och att Max Fuxbergs muskel i baksidan på låret kanske också gick helt av. Vad händer egentligen med alla de här skadorna? Vad beror de på? Det kan inte bara vara otur. Det kan heller inte vara så att alla som spelar i Trelleborgs FF är skörare än spelare i andra lag. Jag har inget svar men det känns nästan som att det ligger en förbannelse över föreningen. Varje gång det ligger en spelare ner och vrider sig i gräset stannar hjärtat till någon sekund och tanken på det värsta ploppar upp direkt.

Jag var helt säker på att Abels nick gick in vid målvaktens vänstra hörn. Bombsäker på att ett hål i nätet hade förbryllat domaren. Lika säker blev jag på att det inte var mål när jag fick se reprisbilderna som visade att bollen gick en eller två meter utanför. Till och med speakern var så säker på mål att han satte igång musiken och därmed fick igång publiken.

Axel Kjäll var på Vångavallen idag. Det var riktigt kul att träffa honom igen. Han är verkligen saknad i omklädningsrummet med sin ironiska humor.

Det är med helt andra förutsättningar än i fjol jag sätter mig för att skriva årets första inlägg. Fulltränad med mina tankar på den kommande premiären och ett stigande brus i magen som jag trodde var dålig luft men som visade sig vara spänningar och nervositet, satt jag och klinkade på tangenterna. Dessutom hade jag min svärdslipare och flöjtblåsare Jens Sloth vid min sida, vilket gav mig trygghet. Nu sitter jag själv med en sovande familj i sovrummet och med ett korsband som borrats fast med skruvar i benet och ska försöka skriva något om TFF. Det är lättare sagt än gjort. Faktum är att fotbollsvärlden är speciell och det tar inte mer än några månader för en spelare att känna sig bortglömd och utanför. Man tappar lite av sin identitet när man inte längre känner att man är med i den täta gruppen som tränar ihop varje dag. Sådant är fotbollslivet och det är inget som gör mig ledsen, det är bara så det är.

Jag fick en vädjan av Paulino i slutet av förra säsongen. Med vädjan menar jag hot. Han ville inte bli nämnd i bloggen mer. Paulino förstod ju så klart inte vad vi skrivit men han drog slutsatsen att det inte var något som gynnade hans fina rykte. Med en ny blogg och ett nytt namn gäller inte det längre och jag kommer med stor sannolikhet avslöja hans roliga spektakel även i år.

Det händer väldigt mycket på fyra månader. Här är en snabbspolning i fastforward. Mitt knä känns nästan som innan skadan. Mitt hår är längre än innan skadan. Sonen går. Frugan har börjat jobba på Vångavallens kansli. Jag är blekare än Haynes. Thylle har blivit far. Jag har glömt hur en fotboll känns att sparka på. Vi slog Elfsborg med 3-0. Jag var inte med på träningslägret för första gången i min karriär. Jag har tränat 1-2 pass om dagen de senaste tre månaderna. Jag är pappaledig. Jag går till öppna förskolan och sjunger barnvisor på onsdagar. Jag löptränar sakta men säkert.

Imorgon är det match och självklart ska jag dit och titta. Det är först nu man kan börja dra slutsatser av resultaten på matcherna och det skall bli intressant att se var vi står någonstans. Hoppas inte blåsten ställer till det bara. Rapport finns att läsa här efter matchen såklart.

Det är med lite vemod jag sätter mig för att skriva det sista inlägget på vår blogg. Det har varit både roligt och inspirerande samtidigt som det varit nyttigt att få skriva av sig ibland. Året har ju varit minst sagt händelserikt. Jag tänker först och främst på hela lagets fantastiska höstsäsong, där både jag och Jens hittade våra roller perfekt i Tom och Alfs bygge. Det är många fina minnen jag får upp i huvudet när sammanfattningen summeras. Vinsten hemma mot guldkämpande Kalmar, höstsäsongens start i form av 2-0 vinsten i Göteborg, vårt fina spel borta mot Elfsborg och AIK trots förluster, våra övertygande vinster mot Norrköping, Sundsvall, AIK och Gais på hemmaplan och såklart vårt härliga kämpande på Malmö stadion där det mest liknade en rugbymatch.

Det har även varit det värsta året för mig personligen när det gäller den egna kroppen och skador jag fått. Först benbrottet i Sundsvall, avsparkad fot av allsvenskans minsta spelare och nu ett avslitet korsband i matchen mot Gefle. Lägg där till Jens testikelcancer och jag släpper ut ordet otursblogg ur munnen.

Jag opererade mig igår (söndag) och jag vill verkligen passa på att tacka alla sköterskor och läkare på sjukhuset i Trelleborg som var där vid min operation. Nu börjar nedräkningen för mig och mitt mål är att vara tillbaka på planen i början på Juni. Ingen omöjlighet men det är en lång och krävande väg dit. Det är långt ifrån bara kroppen som ska bli hel, sådana här skador sätter sig i bakhuvudet. Jag kommer se den här perioden som en början på min fortsatta karriär där jag kommer bygga upp kroppen och göra den så pass stark att jag kan klara mig utan förslitningsskador och förhoppningsvis spela sex-sju år till.

Med det sagt vill jag och Jens önska alla bloggläsare en riktigt god jul och hoppas vi ses igen.

/ Bjurström

Min polare Danne Andersson, som är sångare i det riktigt sköna norrköpingsbandet Like a dog. Det finns de som tycker vi ser ut som bröder, jag säger inte emot. Kolla in de på Myspace. Riktigt tunga. http://www.myspace.com/likeadog07

Röntgenplåtarna visade att korsbandet är av. Alla vet säkert att det betyder rehabilitering i ett halvår framöver men jag orkar inte skriva om det, eftersom mitt huvud måste få vila lite från den ständiga negativismen som är i gungning. Istället måste jag ta tillfället i akt och tacka alla er som varit inne på bloggen och skrivit hälsningar till mig. Det värmer något oerhört, utan er hade nog den destruktiva djävulen, som sitter på högeraxeln och kallar sig Torsten Flinck, tagit över för att helt gräva ner all fotbollsframtid. Istället tog den vänstra och positiva ängeln, som till vardags ger en avbild av grynet, över. Det har jag er och min familj att tacka för.

Nu hoppas jag på en så tidig operation som möjligt, så jag känner att jag är på väg någonstans.

I en tid som den här är det tur att musiken blev uppfunnen, det hade varit otroligt mycket tyngre att gå genom det här utan Roky Eriksons stämma.

Viktigt för laget och hela Trelleborgs FF att vi avslutar snyggt på söndag. Tre pinnar mot Djurgården och vi slutar betydligt högre upp än vad vi gör vid förlust.

/ Bjurström

Efter drygt en veckas oro och ömmande lår, var det verkligen skönt att slippa kliva av dagens träning i Anderslöv. Jag klarade för första gången sedan Elfsborgsmatchen, förra veckan, genomföra alla spelmoment i passet. Det blir som fotbollsspelare en otrolig besvikelse om man missar årets premiärmatch. Det sätter sig i huvudet. Men det får å andra sidan inte bli för mycket. Jag känner mig ibland aningen patetisk när jag kommer hem och gnäller om en krampkänning till en höggravid flickvän. Enligt folk gäller det ju att ha perspektiv på tillvaron. Det får man när man snart ska vara med om det största som finns. Ännu mer perspektiv efter, säkert. Jag har en gång tidigare i mitt liv, varit ungefär lika nervös som nu. Det var när jag skulle ta körkort. Jag var 25 år och nybliven skåning. Språkproblemen, plus faktum att jag var en ganska begränsad förare, gjorde att jag inte sov en minut den natten. Undrar hur det blir när Sandra säger att det är dags att åka till sjukan. Jag blir nöjd om jag håller mig på benen.

/ Jonas Bjurström