Idag blev det ett tretimmarspass i form av en timmes fotbollsövningar, följt av intervaller i en halvtimme på cykeln, för att till sist avsluta med ett riktigt tungt styrkepass. Benen bär nästan inte efter en sådan träning och jag kom på mig själv när jag satte mig bakom ratten att jag inte hade full koll.

Matchen idag började på värsta tänkbara sätt med ett baklängesmål efter tre minuter. Efter det var det inget snack och jag tycker att det egentligen bara fanns ett spelande lag på banan. Trion Mange-Haynes-Drugge som huserade och skiftade positioner lite hur de ville på mitten imponerade och de hittade ofta varandra i form av triangelspel, med hjälp av ett tillslag. Jag måste också säga att Abelsson var fantastisk som vanligt med sin stora panna. Det roligaste jag fick med mig från Vångavallen var ändå Paulinios fina spel och underbart fina mål. Han såg ut att leta efter passningsalternativ hemåt när det bara small till.

Var det Rasmus sista match på Vångavallen? Mycket troligt. Det är självklart ett riktigt stort avbräck för oss om så blir fallet.

Vilken match det bjöds på Vångavallen idag. Vi fullständigt körde över Djurgården och det var verkligen inget snack om vilket lag som var det bästa. Paulinio och Zoran kom med bra i spelet och skapade övertag på båda kanterna. Haynes och Magnus jobbade bra med ett vårdat passningsspel. Drugge hittade ytan mellan deras backlinje och mittfält och nosade oftast rätt på andrabollarna. Jensen visade att han är en riktig killer innanför straffområdet och det är väldigt viktigt att han behåller formen. Viktor Noring skötte sig, som vanligt, exemplariskt. Bäst idag tycker jag ändå backlinjen var. Då menar jag inte bara den stabila defensiven, som oftast är prickfri, jag menar också sättet de behandlar bollen på och sköter uppspelen. Rasmus är enormt trygg med bollen och har en tendens att suga till sig den i trängda lägen och fördela den vidare som en renodlad playmaker. Den tryggheten med bollen som vi visar upp idag är för mig matchavgörande och det är det vi måste fortsätta att utveckla.

Jag förstår varför Djurgården ligger näst sist. Det lyser frustration ur ögonen på de och det såg inte riktigt ut som att de hade någon klar spelidè. Skall man vara ärlig har de faktiskt inte någon särskilt stark trupp. Det räcker ju inte bara att heta Djurgården för att vinna en match.

I morgon tar jag och Love oss upp till Göteborg några dagar. Det blir Teletubbies hela resan misstänker jag.

Nyss hemkommen från Olympia. Det var en match med två halvlekar som var varandras motsatser. När jag tog första steget i trapporna upp till läktaren hörs ett vrålande jubel, jag förstod direkt att det inte var TFF som precis gjort 0-1 och tanken slog mig att det här kommer bli en mycket svår match. Väl på plats blev jag mer och mer frustrerad ju längre halvleken gick och vid 2-0 tappade jag all glädje. Plötsligt någon minut innan paus ser jag Max Fuxberg i hemmalagets straffområde, något som inte hör till vanlig ordning, och några sekunder senare står det 2-1. Underbart snyggt mål där han efter en väl utförd överstegsfint skjuter in bollen via en Helsingborgsback.

I andra halvlek ser jag skillnaden direkt spelarna kommer ut på planen. De utstrålar en helt annan pondus och jag tycktes mig kunna känna irritationen och ilskan som säkert planterats i huvudet på de av våra tränare, i form av en rejäl utskällning eller tillrättavisning. Underbart kul att få se Fisnik göra sitt första allsvenska mål och jag hoppas verkligen han fortsätter på samma spår nu. Fisnik är en väldigt ödmjuk och arbetsvillig ung spelare och jag unnar honom all framgång. Det var nästan ännu roligare att se Paulinio göra ”comeback”. Det var stunder då han hade total lekstuga och han besitter en spetskompetens med sin snabbhet och teknik som kommer att oroa många allsvenska försvar i framtiden.

Jag satt och väntade i tysthet på att få se en riktig duell mellan Henke Larsson och Yousef Fahkro. Då menar jag inte duell i bemärkelsen att de båda kampas om bollen utan en duell där den fysiske Yousef trycker till landslagsmannen och superstjärnan så han får bita i gräset. Det dröjde till den 90:e minuten. Jag älskar att se Yousef på planen, han utstrålar en slags pondus och karisma som gör att jag känner att jag vill vara kompis med honom om jag någonsin hamnar i onåd med någon.

Har Peter Abelsson någonsin förlorat en nickduell? Jag har inte sett det i alla fall.

Det är med helt andra förutsättningar än i fjol jag sätter mig för att skriva årets första inlägg. Fulltränad med mina tankar på den kommande premiären och ett stigande brus i magen som jag trodde var dålig luft men som visade sig vara spänningar och nervositet, satt jag och klinkade på tangenterna. Dessutom hade jag min svärdslipare och flöjtblåsare Jens Sloth vid min sida, vilket gav mig trygghet. Nu sitter jag själv med en sovande familj i sovrummet och med ett korsband som borrats fast med skruvar i benet och ska försöka skriva något om TFF. Det är lättare sagt än gjort. Faktum är att fotbollsvärlden är speciell och det tar inte mer än några månader för en spelare att känna sig bortglömd och utanför. Man tappar lite av sin identitet när man inte längre känner att man är med i den täta gruppen som tränar ihop varje dag. Sådant är fotbollslivet och det är inget som gör mig ledsen, det är bara så det är.

Jag fick en vädjan av Paulino i slutet av förra säsongen. Med vädjan menar jag hot. Han ville inte bli nämnd i bloggen mer. Paulino förstod ju så klart inte vad vi skrivit men han drog slutsatsen att det inte var något som gynnade hans fina rykte. Med en ny blogg och ett nytt namn gäller inte det längre och jag kommer med stor sannolikhet avslöja hans roliga spektakel även i år.

Det händer väldigt mycket på fyra månader. Här är en snabbspolning i fastforward. Mitt knä känns nästan som innan skadan. Mitt hår är längre än innan skadan. Sonen går. Frugan har börjat jobba på Vångavallens kansli. Jag är blekare än Haynes. Thylle har blivit far. Jag har glömt hur en fotboll känns att sparka på. Vi slog Elfsborg med 3-0. Jag var inte med på träningslägret för första gången i min karriär. Jag har tränat 1-2 pass om dagen de senaste tre månaderna. Jag är pappaledig. Jag går till öppna förskolan och sjunger barnvisor på onsdagar. Jag löptränar sakta men säkert.

Imorgon är det match och självklart ska jag dit och titta. Det är först nu man kan börja dra slutsatser av resultaten på matcherna och det skall bli intressant att se var vi står någonstans. Hoppas inte blåsten ställer till det bara. Rapport finns att läsa här efter matchen såklart.