Äntligen har mitt första hela träningspass lagts till handlingarna. Idag var jag med på allt och även om det kändes lite ringrostigt och lite ovant känns det ändå underbart att kunna spela fotboll igen. Spelet som jag var med på i slutet av träningen blev ett fartfyllt fem mot fem spel där mina fyra lagkamrater nog önskade att de inte hade kommit i mitt lag, då vi förlorade de flesta matcherna tack vare mig. Det är drygt åtta och en halv månad sedan jag var med och spelade sist. Det märktes och kändes. Det är framförallt närkampsspelet som hämmas och det blir en nöt att knäcka att bli av med spärrarna som håller tillbaka mig. Konstigt vore väl om jag bara gick in i full träning utan att känna något alls.

En riktigt rolig nyhet att Jens Sloth kommer tillbaka till TFF. Det är något speciellt med honom och klubben, precis som om det är allt eller inget. Då syftar jag till att han absolut inte skulle kunna tänka sig spela elitfotboll för någon annan klubb än Trelleborg och jag tror faktiskt inte ens han har tänkt tanken. Det är riktig kärlek och han visar hjärta genom att ta en paus i sitt studerande för att hjälpa sin klubb i en svår tid med alla skador. Dessutom blir det nog en injektion för alla på och runt planen med hans starka personlighet och ledaregenskaper. Välkommen tillbaka Jens.

Jag har nu varit skadad i ett halvår. 6 månader är 1/60 del av mitt liv. Jag har spelat fotboll sedan jag var fem år. Det är 50/60 delar av mitt liv. Det är helt otroligt att en liten 60 del av ens liv kan kännas så starkt och framkalla sådan frustration. Samtidigt kanske det inte är konstigt att jag odlat fram ett beroende efter bollhantering då jag större delen av mitt liv helt varit uppslukad av fotbollen. Det hände att jag sov med bollen i sängen som liten då jag inte kunde somna.

Nu har vi semester och nästa match är inte förrän 4 Juli. 30 dagar dit alltså och just nu känns det som att jag skulle kunna medverka på planen. Jag tycker jag har gjort det bästa jag kunnat av den här rehabiliteringsperioden och jag har passat på att tränat under Loves sovtimmar och när Sandra kommit hem från jobbet. Det ger resultat och idag när jag tränade på Lund FFs träningsplan kändes det helt naturligt att rycka och sätta högsta fart med bollen. Det var en helt magisk känsla och det är så otroligt skönt att det bara är upploppet kvar.

Idag träffade jag Jens Sloth, Jimmy Augustsson och Alexander Steen för en liten ”Lundreunion”. Jimmy är en svart människa med väldigt många fula tricks på gång hela tiden. Han berättade bland annat att han ljugit ihop en historia om mig som han brukar dra i omklädningsrummet i Kalmar. Vad lögnen var skall inte nämnas i den här bloggen, men jag skall nog tänka mig för både en och två gånger innan jag beger mig till Kalmar.

Jag måste säga att jag är riktigt besviken efter förlusten mot Häcken. Vi måste ju vinna för att hänga med tåget. och tåget går nu. Vi har ett lag för övre halvan, det tycker jag. Därför blir jag frustrerad över missade poäng. Det var en riktig gnetarmatch och det var inte mycket skönspel som visades upp, vilket kanske inte är konstigt då planen inte höll standard. Jag vet själv hur frustrerande det kan vara att vilja passa bollen åt ett håll och få se bolluslingen studsa upp på knät och gå till en motståndare. Efter vår match zappade jag över till matchen mellan Elfsborg–Malmö, som hade en halvlek kvar. Eftersom jag vet att vi håller samma nivå som båda de lagen, i alla fall rent spelmässigt, blev jag tagen av skillnaden på temponivån. Det måste bero på underlaget.

Jag var och träffade läkaren idag. Han tyckte knät såg riktigt bra ut, inte riktigt helt läkt men ändå på god väg. Han sa att för varje månad jag väntar med att gå in i träningen, där fullkontakt gäller, desto bättre är det för knät. Knät kommer inte vara helt läkt förrän det har gått ett år efter operationen och varje månad jag tidigarelägger min comeback förkortar jag samtidigt min karriär. De orden har jag väldigt svårt att ta till mig och jag vet inte riktigt vad jag skall tänka. Jag kan spela fotboll på elitnivå 6-7 år till, om det vill sig väl. Då har jag inte råd att vara borta från arenorna i ett helt år.
Samtidigt vill jag kunna ha ett fungerande liv när jag lägger skorna på hyllan och jag vill inte riskera min hälsa.

Titt som tätt känner jag en personlighetsklyvning inom mig som bubblar upp. Skall jag tatuera mig över hela kroppen och bli en hårdnackad rocker eller skall jag falla tillbaka i svenssonlivets trygga famn. Jag inbillar mig att jag inte bestämt mig helt än även om det som ligger närmast till hands är att åka ut till BilBenny och inhandla en ny Volvokombi. Jag upptäcker ganska snart att livet är alldeles för kort för obeslutsamhet och bestämmer mig således för det senare.

I morgon kommer Jens på besök till TV-spelssoffan. Jag vet, jag är för gammal för sådant men Jens är tre år yngre och jag känner mig ungefär på hans nivå så jag rycks med. När jag är 50 kommer jag troligtvis fortfarande sitta, då med Love vid min sida, och svära över missade passningar som om det vore en riktig match.

Efter gårdagens stenhårda träning i gymmet var det skönt att genomföra ett rent teknikpass hos sjukgymnasten. Inom en till två veckor kommer jag att ansluta till träningen i Trelleborg för att börja rikta in rehabiliteringen i mer fotbollsanpassade moment. Det känns verkligen som att mitt knä kommer bli riktigt bra och min förhoppning är att vara tillbaka på planen inom tre månader. Om det blir så får tiden utvisa men jag kommer göra allt för att det ska bli så. Under tiden skall det bli skönt att börja vara en i gänget igen.

Jens har tydligen påsklov nu eller nåt. Det har jag inte märkt. Playstationet ligger fortfarande orört i lådan och telefonen har inte ringt en gång. Ibland kan jag få abstinensbesvär om jag inte får påbörja ett VM med Sloth bredvid mig. Jag kom på mig själv häromdagen, att det var något jag längtade efter. Jag kom på att det är Jens. Det känns som att han har gjort slut.

På torsdag åker vi upp till Norrköping för lite påskfirande. Självklart blir det TFF-match framför dumburken med en påskmust i handen.

Just nu läser jag ”The Dirt”. En underbar bok som handlar om Mötley Crüe. Jag ligger timvis i sängen och läser, helt fascinerad av rock’n'rollens största galningar. Den rekommenderar jag utan att ens ha läst hela.

Det är med helt andra förutsättningar än i fjol jag sätter mig för att skriva årets första inlägg. Fulltränad med mina tankar på den kommande premiären och ett stigande brus i magen som jag trodde var dålig luft men som visade sig vara spänningar och nervositet, satt jag och klinkade på tangenterna. Dessutom hade jag min svärdslipare och flöjtblåsare Jens Sloth vid min sida, vilket gav mig trygghet. Nu sitter jag själv med en sovande familj i sovrummet och med ett korsband som borrats fast med skruvar i benet och ska försöka skriva något om TFF. Det är lättare sagt än gjort. Faktum är att fotbollsvärlden är speciell och det tar inte mer än några månader för en spelare att känna sig bortglömd och utanför. Man tappar lite av sin identitet när man inte längre känner att man är med i den täta gruppen som tränar ihop varje dag. Sådant är fotbollslivet och det är inget som gör mig ledsen, det är bara så det är.

Jag fick en vädjan av Paulino i slutet av förra säsongen. Med vädjan menar jag hot. Han ville inte bli nämnd i bloggen mer. Paulino förstod ju så klart inte vad vi skrivit men han drog slutsatsen att det inte var något som gynnade hans fina rykte. Med en ny blogg och ett nytt namn gäller inte det längre och jag kommer med stor sannolikhet avslöja hans roliga spektakel även i år.

Det händer väldigt mycket på fyra månader. Här är en snabbspolning i fastforward. Mitt knä känns nästan som innan skadan. Mitt hår är längre än innan skadan. Sonen går. Frugan har börjat jobba på Vångavallens kansli. Jag är blekare än Haynes. Thylle har blivit far. Jag har glömt hur en fotboll känns att sparka på. Vi slog Elfsborg med 3-0. Jag var inte med på träningslägret för första gången i min karriär. Jag har tränat 1-2 pass om dagen de senaste tre månaderna. Jag är pappaledig. Jag går till öppna förskolan och sjunger barnvisor på onsdagar. Jag löptränar sakta men säkert.

Imorgon är det match och självklart ska jag dit och titta. Det är först nu man kan börja dra slutsatser av resultaten på matcherna och det skall bli intressant att se var vi står någonstans. Hoppas inte blåsten ställer till det bara. Rapport finns att läsa här efter matchen såklart.

Hej på er där ute! Vi tackar Trelleborgs Allehanda för förtroendet att föra den här bloggen och hoppas att den kommer bringa njutning och glädje samt ta er med bakom kulisserna under den allsvenska säsongen.

Nyss hemkomna från TFF: s medlemsmöte har vi kvällen till ära valt att skriva första bloggen tillsammans hemma i Bjurströms kök. För nytillkomna TFF entusiaster bör vi väl skriva några ord om oss själva.

Jonas ”Bjurra” Bjurström kreativ mittfältare, Dylan fan och snart pappa. Största hemlighet är att han faktiskt är smart.

Jens Sloth nyutbildad mittback, fiskexpert och nybliven kattägare. Största hemlighet är att han faktiskt inte pluggar till läkare.

Efter att ha avverkat två träningspass, Bjurström ett halvt, och medverkat på ovan nämnda årsmöte är vi ganska trötta. En anekdot kring mötet och som Bjurra har stor ågren över, är hans totala blackout på Toms fråga om hur han har tyckt försäsongen varit. Efter att ha väntat en minut med svaret börjar Bjurra staka sig, orden tycks ha fastnat i halsen. Kort därpå börjar fnisset spridas i salen, Bjurra som nu har lätt panik, blir räddad av Tom då han förklarar för de fnissande att Bjurström kanske inte är en stor talare men skriva blogg det kan han.

Vår kära portugisiska vän Paulino försöker hela tiden förbättra sin svenska vokabulär, vilket inte är så lätt i ett omklädningsrum där det är väldigt låg nivå på kommentarerna. Senast idag försökte han konversera med en servitris på Tre Lyktor, denna blev lätt röd i ansiktet då han klämde av en kommentar som ej bör nämnas i denna blogg. Till hans försvar kan väl sägas att han hade för avsikt att beställa ett glas vatten.

Klockan är nu elva på kvällen och Jens börjar så smått att nicka till, eftersom det är tidig träning imorgon får vi väl snart sluta men vi kan väl nämna att det börjar kännas i magen att det snart är premiär. Känslorna så här några dagar före Örebromatchen är blandade. Truppen är just nu ganska hårt belastad av skador, inte minst undertecknade som känner av krämpor i lår och tår. Om man bortser från detta är det trots allt premiär och det är ju något som vi alla sett fram emot hela vintern.

Fortsättning följer…

/ Sloth och Bjurra