Det blir ingen match för mig idag. Love är sjuk, Sandra jobbar på matchen och jag kan såklart inte lämna sonen alldeles själv, här hemma. Det är tråkigt, speciellt när man får följa matchen på nätet i form av livescoresidor.

Om jag inte missminner mig, mötte vi GAIS i första hemmamatchen i fjol. Då var vi rejält missnöjda med matchen i premiären, som spelades i Örebro. GAIS fick sota för det då och jag tror de kommer få sota för våra två enpoängsmatcher, som föreligger den här matchen, i dag.

Jens var som bekant på besök i går. TV-spelandet gick väl inget vidare. Det är konstigt att en man som presterat på elitnivå i flera år och som då var en mycket bra TV-spelsspelare, plötsligt kan tappa allt bara för han trappar ner med fotbollen. Jens hade inte ett rätt igår. Det får man väl även säga om hans tidsplanering. Han skulle gå på bio med sin sambo Elin. Kvart över åtta frågade han mig vad klockan var. Bion började halv nio. I Malmö. Ändå fick han inte panik, han sa bara: Aj fan, det här får bli sista matchen.

I går sprang jag två gånger 1600 meter, i skaplig fart. Jag var rädd att knät skulle ta stryk eftersom jag ökat tempo lite men faktum är att det är bättre än någonsin, efter skadan alltså. Nu ser jag fram emot att börja åka ner lite till laget. På lördag blir första bollpasset är det tänkt. Hoppas vi tränar då. Jag har inget schema.

Det är med lite vemod jag sätter mig för att skriva det sista inlägget på vår blogg. Det har varit både roligt och inspirerande samtidigt som det varit nyttigt att få skriva av sig ibland. Året har ju varit minst sagt händelserikt. Jag tänker först och främst på hela lagets fantastiska höstsäsong, där både jag och Jens hittade våra roller perfekt i Tom och Alfs bygge. Det är många fina minnen jag får upp i huvudet när sammanfattningen summeras. Vinsten hemma mot guldkämpande Kalmar, höstsäsongens start i form av 2-0 vinsten i Göteborg, vårt fina spel borta mot Elfsborg och AIK trots förluster, våra övertygande vinster mot Norrköping, Sundsvall, AIK och Gais på hemmaplan och såklart vårt härliga kämpande på Malmö stadion där det mest liknade en rugbymatch.

Det har även varit det värsta året för mig personligen när det gäller den egna kroppen och skador jag fått. Först benbrottet i Sundsvall, avsparkad fot av allsvenskans minsta spelare och nu ett avslitet korsband i matchen mot Gefle. Lägg där till Jens testikelcancer och jag släpper ut ordet otursblogg ur munnen.

Jag opererade mig igår (söndag) och jag vill verkligen passa på att tacka alla sköterskor och läkare på sjukhuset i Trelleborg som var där vid min operation. Nu börjar nedräkningen för mig och mitt mål är att vara tillbaka på planen i början på Juni. Ingen omöjlighet men det är en lång och krävande väg dit. Det är långt ifrån bara kroppen som ska bli hel, sådana här skador sätter sig i bakhuvudet. Jag kommer se den här perioden som en början på min fortsatta karriär där jag kommer bygga upp kroppen och göra den så pass stark att jag kan klara mig utan förslitningsskador och förhoppningsvis spela sex-sju år till.

Med det sagt vill jag och Jens önska alla bloggläsare en riktigt god jul och hoppas vi ses igen.

/ Bjurström

Matchen mot Gais går definitivt inte till historien som den mest välspelade, men faktum är att vi fortfarande inte släppt in något mål på bortaplan efter EM och bara förlorat en av de sju senaste matcherna. Vad som däremot känns lite oroväckande är att vi tappat det fina spel som gjort att vi tagit trepoängare mot såväl Göteborg som Gefle. Mot Gais hade vi förtvivlat svårt att skapa något konstruktivt samtidigt som vi tillät Gais föra spelet. Lyckligtvis lyckades vi försvara oss bra och vi fick med oss en poäng men om det ska bli rolig höst måste vi få vårt spel igen. Kryss kan vara bra ibland, men det räcker inte långt om vi ska ha en chans klättra i tabellen.

Imorgon är det återigen dags för en gästträning, denna gången ska vi ut på Österlen där vi på förmiddagen tränar i Simrishamn och på eftermiddagen i Brantevik. Ska bli spännande, Brantevik tränas ju för övrigt av gamle TFF legenden Lars Blixt och även Peter Jönsson (som spelade ett år i TFF:s A-lag) finns där.

Vad gäller skador är det fortfarande oklart vad Thylander dras med för något, förhoppningsvis var det bara kramp och i så fall borde han vara tillbaka snart. Måste ge en eloge till Melander som i början av matchen åkte på en jäkla smäll mitt på vristen och trots detta fortsatte spela. Smärtgränsen för denne man måste vara hög för när han kom till träningen idag var foten blå och svullen. Det är sådan inställning som gör att Peking ska få ett helvete till helgen.

/ Sloth

Vi gick idag ut på Vångavallens gräsmatta för att öva på fasta situationer. Så fort vi borrade dobbarna ner i gräset såg vi vilken otroligt fin plan det var. Den låg slät som en golfgreen framför oss. I de stunderna är det underbart att bo i Skåne. Klimatet här nere underlättar för planerna att bli bättre tidigare på året men vi tror även att den viktigaste delen ligger hos planskötarna. Vi kan stolt säga att vi har Sveriges bästa hos oss. Efter GAIS-matchen var planen uppsprungen och gropig. En vecka senare ligger den platt som en konstgräsplan. Det uppskattas innerligt av en fotbollsspelare, det finns inget som slår en riktigt fin fotbollsplan.

I morgon äger alltså slaget om sydskåne rum. Vi får besök av den meriterade storebrodern.
När jag, Bjurström, var liten höll jag faktiskt på MFF ett tag. Jag kommer till exempel mycket väl ihåg straffdramat mot IFK Norrköping 1989. Jag kommer även ihåg att jag trodde att jag var Jesus, vilket underlättar att förstå mitt felbeslut av favoritlag.

Vi hatar inte MFF, vi älskar bara att slå de. Så är det att vara lillebror.

Som avslutning kan vi även berätta att Jan Lagerborg bjöd alla på tårta efter dagens träning. Förutom de som sprider skvaller om vissa materialförvaltare i vissa bloggar. Vi fick sätta oss i bilen, lite besvikna och mycket hungriga. Det här är sista gången Jan Lagerborgs namn nämns här.

/ Jonas och Jens

Gud vilken skön seger! Måste ärligt säga att om vi förlorat hade jag nog inte orkat skriva, medan jag nu kastade mig över datorn. Det är som Prahl sade före matchen att vi är ett duktigt lag med många lirare som kan bli hur bra som helst, men om vi inte vinner får vi aldrig den medgång och självförtroende som krävs för att man ska våga blomma ut. Dagens match gavs oss därför inte bara 3 poäng, den ingöt i oss alla ett mod som kommer att ta oss långt denna säsong är jag övertygad om. Vi ligger just nu på en fjärde plats i Allsvenskan och luften uppe i toppen är verkligen mycket lättare att andas.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Fotbollens baksida visade än en gång upp sitt fula ansikte när Gais- supportrar kastade stolar och bord mot oskyldiga pensionärer och sedan misshandlade 4 personer. 20 poliser fick kallas in och slutligen kunde supportrarna handfängslas. Det gör mig så ledsen att höra detta och man undrar vad för slags människor det är som helt oprovocerat kan göra något sådant. Undertecknad vill därför å hela lagets vägnar skicka en hälsning till de som blev utsatta av detta oförklarliga våld.

/ Sloth

Nu sitter vi på hotellrummet sömnlösa och mår som vi förtjänar…Egentligen är det svårt att förstå hur vi kunde vara så tama, alla förberedelser hade varit perfekta och allting kändes bra. Om man ska sätta fingret på orsaken till vårt agerande så är det nog att alla ville för mycket och då låser det sig istället.
Just nu när man inte kan somna så flyger tusen tankar genom huvudet och inte en enda av dem är positiv, men imorgon är det dags att gå vidare och lägga all energi på söndagens match mot Gais.

För även om det känns för jävligt nu så finns det ingen anledning att gräva ner sig utan istället lära av våra misstag och agera utifrån det på söndag.
På söndag är det ju första himmamatchen och tanken på det får oss faktiskt att må lite bättre. Ska bli oehört skönt att få spela på vanligt gräs igen och inte vilket gräs som helst utan Sveriges grönaste matta!

Antar att vi får lägga oss nu, solen går ju trots allt upp imorgon också….

/Sloth o Bjurra