Jag måste säga att jag är riktigt besviken efter förlusten mot Häcken. Vi måste ju vinna för att hänga med tåget. och tåget går nu. Vi har ett lag för övre halvan, det tycker jag. Därför blir jag frustrerad över missade poäng. Det var en riktig gnetarmatch och det var inte mycket skönspel som visades upp, vilket kanske inte är konstigt då planen inte höll standard. Jag vet själv hur frustrerande det kan vara att vilja passa bollen åt ett håll och få se bolluslingen studsa upp på knät och gå till en motståndare. Efter vår match zappade jag över till matchen mellan Elfsborg–Malmö, som hade en halvlek kvar. Eftersom jag vet att vi håller samma nivå som båda de lagen, i alla fall rent spelmässigt, blev jag tagen av skillnaden på temponivån. Det måste bero på underlaget.
Jag var och träffade läkaren idag. Han tyckte knät såg riktigt bra ut, inte riktigt helt läkt men ändå på god väg. Han sa att för varje månad jag väntar med att gå in i träningen, där fullkontakt gäller, desto bättre är det för knät. Knät kommer inte vara helt läkt förrän det har gått ett år efter operationen och varje månad jag tidigarelägger min comeback förkortar jag samtidigt min karriär. De orden har jag väldigt svårt att ta till mig och jag vet inte riktigt vad jag skall tänka. Jag kan spela fotboll på elitnivå 6-7 år till, om det vill sig väl. Då har jag inte råd att vara borta från arenorna i ett helt år.
Samtidigt vill jag kunna ha ett fungerande liv när jag lägger skorna på hyllan och jag vill inte riskera min hälsa.
Titt som tätt känner jag en personlighetsklyvning inom mig som bubblar upp. Skall jag tatuera mig över hela kroppen och bli en hårdnackad rocker eller skall jag falla tillbaka i svenssonlivets trygga famn. Jag inbillar mig att jag inte bestämt mig helt än även om det som ligger närmast till hands är att åka ut till BilBenny och inhandla en ny Volvokombi. Jag upptäcker ganska snart att livet är alldeles för kort för obeslutsamhet och bestämmer mig således för det senare.
I morgon kommer Jens på besök till TV-spelssoffan. Jag vet, jag är för gammal för sådant men Jens är tre år yngre och jag känner mig ungefär på hans nivå så jag rycks med. När jag är 50 kommer jag troligtvis fortfarande sitta, då med Love vid min sida, och svära över missade passningar som om det vore en riktig match.