Idag blev det ett tretimmarspass i form av en timmes fotbollsövningar, följt av intervaller i en halvtimme på cykeln, för att till sist avsluta med ett riktigt tungt styrkepass. Benen bär nästan inte efter en sådan träning och jag kom på mig själv när jag satte mig bakom ratten att jag inte hade full koll.

Matchen idag började på värsta tänkbara sätt med ett baklängesmål efter tre minuter. Efter det var det inget snack och jag tycker att det egentligen bara fanns ett spelande lag på banan. Trion Mange-Haynes-Drugge som huserade och skiftade positioner lite hur de ville på mitten imponerade och de hittade ofta varandra i form av triangelspel, med hjälp av ett tillslag. Jag måste också säga att Abelsson var fantastisk som vanligt med sin stora panna. Det roligaste jag fick med mig från Vångavallen var ändå Paulinios fina spel och underbart fina mål. Han såg ut att leta efter passningsalternativ hemåt när det bara small till.

Var det Rasmus sista match på Vångavallen? Mycket troligt. Det är självklart ett riktigt stort avbräck för oss om så blir fallet.

Idag tog jag mig ner till Trelleborg för att träna fotboll. Väl där fick jag reda på att de som spelade mot Kalmar skulle löpa i parken och resterande spela U21-match mot Landskrona. Det gjorde inget eftersom Krister ”Töken” Törnkvist vänligen ställde upp som hjälptränare. Jag var väldigt sliten i benen efter den tunga löpningen igår och de skott jag drog iväg spreds som om de blivit utslungade ur en en vattenspridare. Tur är väl att jag har tid på mig att finslipa tekniken innan det blir tal om skott på riktigt.

Det är lika fascinerande varje gång man ser Max Fuxberg i omklädningsrummet. Hur man ständigt kan gå runt med två vita öronsnäckor som dånar dunka-dunka utan att få tinnitus eller i alla fall någon form av migrän, är för mig ologiskt. Han har jämt ett snett leende på läpparna och det skulle verkligen vara intressant att veta, om så bara för en dag, vad som cirkulerar innanför hjässan på honom.

Tung förlust sist. Det tyngsta var nog ändå sättet det skedde på, med ofrivillig hands och utvisning som påföljd. Dessutom är både Drugge och Bengtsson den yngre avstängda nästa match, vilket inte direkt är välkomnat i dessa svåra skadetider.

I dag gjorde Mikael Bengtsson comeback i matchsammanhang. Det inger hopp till oss övriga tre och det är nog viktigt att börja ställa in skallen på att man snart skall börja kämpa på planen igen. Tyvärr kunde jag inte stanna kvar för att se hur det gick för honom men eftersom han redan tränat fullt med laget i sex veckor kan jag inte tänka mig att det inte gick bra.

Har gått och sugit på den här ”tvåmatcheriradkaramellen” ända sedan slutsignalen gick. Sneglar man på tabellen ser det onekligen bra ut och nu gäller det bara att försöka surfa vidare på den vinnande vågen. Drugges mål var fantastiskt fint och det bådar gott inför framtiden. Det är väldigt viktigt för vårat spel att han suger åt sig bollen och hittar rätt ytor.

Tog en lunch med Erik Sundin igår. Det bästa med Skåne är att det är så nära till allting. Man kan som kompisar bo i olika städer men ändå kunna ta en lunch på kort notis. Det är kul.

Jag har börjat träna hård intervallträning nu och jag börjar alltid mina pass med att löpa 30 min i behagligt tempo för att sedan stegra och köra igenom 4 stycken 1000 meters intervaller. Efter de är jag helt slut och det har ibland kommit upp saker ur halsen, men jag har förstått att det är bara att köra vidare om jag vill komma tillbaka i rimlig tid.

I helgen kommer Andreas Nilsson från Jönköping Södra på besök. Jag misstänker att det kan komma upp en öl vid middagsbordet när vi grillar. Det är faktiskt skönt att man kan slappna av och slippa tänka på att det snart är match för att kunna ta en öl när släkt och vänner är på besök.

Ny knäskada i TFF i form av Tommie Persson. Dock inget korsband som tur är. Jag förstår att det är tungt för Tommie nu men han bör vara tillbaka på planen inom en sexveckors period. Han har, precis som alla oss andra skadade spelare, tur att det är en månads uppehåll eftersom vi då får lite mer tid på oss att göra comeback.

Bob Dylans nya är, för att citera min far, en klockren mellanskiva med undantaget för någon eller några låtar.

Fick parkeringsböter igår. Jag skyller allt på en helt klart missvisande skylt, på vilken det stod att mellan 7-17 är det avgift som gäller. Vad jag tydligen hade missat var den lilla tilläggsskylten där det stod reserverat på och likt en dam i skack helt sonika slog ut alla andra skyltar på parkeringen. Det fick jag reda på när jag argt ringde upp parkeringskontoret. Jag fick i samma samtal också ur mig den största frustrationen och får väl be indirekt om ursäkt till deras telefonist. Eller inte.

Åkte ner för grästräning på Vångavallen. Den bestod av snabba starter och riktningsförändringar med boll samt fem stegringslopp där jag fick känna på lite acceleration. Det var väldigt ovant och den gropiga gräsplanen gjorde det ibland obehagligt att sätta ned benet i marken. Det gick dock bra, även om jag har en bit kvar men jag känner att jag har känslan kvar. Nu längtar jag verkligen efter matcher igen, inspirationen har återvänt.

Jag fick höra en ganska rolig berättelse om Thylle på träningen. Det var efter matchen mot MFF som incidenten inträffade, vilket förklarar eller är rent av orsaken till det inträffade, där han klackade fri en motståndare. Vid våra bortamatcher mot MFF brukar vi samlas för matchgenomgång på ett hotell i Malmö. Så också den här gången. De som bor i Malmö kommer direkt till samlingen och de som bor Trelleborg åker med spelarbussen som vanligt. Efter matchen och när bussen börjar rulla mot Trelleborg märker alla att Thylles flickvän Anna skriker och viftar med armarna. Så även Thylle. Han säger då åt busschauffören att stanna och går av bussen och frågar Anna vad det är, helt ovetande om vad det kan vara hon vill. Hon svarar bara kyligt. Thylle, du bor ju i Malmö.

När jag läser vad jag nyss skrev inser jag att det inte är en historia de kommer dra på humorgymnasiet men jag får försvara mig med att den var mycket roligare att se i verkligheten och att man var tvungen att vara där för att förstå. Vilket jag i och för sig varken gjorde eller var.

Drugge, Haynes, Magnus och Nylund hade grillkväll i Trelleborg igår. Eftersom de skulle försäkra sig om att jag absolut inte skulle komma men ändå ville vara trevliga, väntade de med att bjuda in mig tills det bara var några timmar tills skivan började. De utnyttjade faktumet att jag är småbarnsförälder och därmed måste planera minsta lilla rörelse utanför tullarna. De hade tydligen haft det supertrevligt och jag fick någon syrlig kommentar om att jag ändå bara hade varit sjätte hjulet.

Första passet på gräs idag. Vilken glädje. Den kom redan i omklädningsrummet när jag fick sätta på mig fotbollsskorna och skratta med grabbarna igen. När jag sedan efter ett evigt tjat på Lager och LO, eftersom de vägrade ge mig träningskläder, fått på mig full mundering och äntrat c-planens gröna gräs, kände jag samma lyckorus som jag hade när jag var liten. Det känns skönt att det är så lite som kan få mig att känna sådan glädje. Jag älskar att spela fotboll och jag tänker göra det ett väldigt bra tag framöver.

Jag har inte varit nere på Vångavallen när det varit träning på väldigt länge, ändå tar det inte mer än 5 minuter innan första hånet från en lagkamrat kommer. Är det inte mina kläder det är fel på så är det mitt hår eller något annat de tycker verkar roligt att kommentera. Idag stod Lasse Larsson och Thylle och skrattade med pekande fingrar på mig. De tyckte tydligen att min jacka var det roligaste de någonsin sett.

Haynes frisparksmål var en riktig pärla. Jag är inte förvånad. Han brukar stå efter de flesta träningar och nöta knorrar över muren. Det ger resultat och det ger mersmak åt alla fotbollsälskare. Kommer ett till imorgon?

Drugges sköna Zlatanimitation som målgest var kul att se. Undrar om han var medveten om likheten själv.

Jag tror Pode kommer sparka till sig en riktigt fin placering i den allsvenska skytteligatabellen. Den killen har ett iskallt avslutningsöga.

I morgon spelas första derbyt någonsin på den nya arenan i Malmö. Jag tror TFF kommer stå som vinnare. Det finns något hos varenda kille i laget som gör att vi älskar att slå Malmö, den lilla saken som finns i huvudet på oss kommer göra att vi tar ut oss lite extra och lite mer än vad vi själva tror är max, utan att ens märka att vi gör det.

En hälsning från västgötaligan.

Matchen började trevande från våran sida. Båda lagen kände på varandra och var rädda att blotta sig. Passningsspelet kom inte riktigt igång i första halvlek. Jag vet inte vad som sas i paus men jag kan tänka mig att det var ganska hårda ord som kom ut. Alla har ju så klart en bild någonstans i bakhuvudet av hur det ska se ut där ute på planen. När den bilden och verkligheten inte riktigt stämmer och med ett par kilo nervositet i ryggsäcken bildar det ofta en frustration, en frustration som måste ut. Den kom med all säkerhet ut i halvlek för det var bättre fart efter pausen. Jag har Nylunds frispark, som Sjöhage sånär når dit med sin svettpanna, på näthinnan. Likaså Drugges hårda markskott. BP hade också ett par riktigt heta chanser och det är underbart att få se en 18-årig debutant kliva in i hetluften med enorm pondus och kyla. Jag tänker såklart på Viktor Noring. Räddningen på friläget i första halvlek håller riktigt hög klass. På reprisen ser man att han lurar BP-spelaren att slå bollen till höger om sig. Kanonräddningen i andra halvlek är inte mycket sämre. Riktigt kul.

Det är ingen match som kommer gå till historien som den mest välspelade men det känns ändå skönt att ha premiären bakom oss. Nu är vi inne i matchlunken igen och träningsveckorna kommer bli mer inriktade och konkreta. Det är då man som lag kan ta flera steg i utveckling. När man vet vad som inte stämmer och vad man ska jobba med.

Stämningen i omklädningsrummet var lite nedstämd. Det var många hakor som pekade nedåt. Det ser jag som ett gott tecken, att inte vara nöjda med 0-0 hemma.

Viktor Svenssons frisyr har nog sett sina bästa dagar. Guti kopian hade vikt ihop håret på ett mycket konstigt sätt. Synd att han inte fick komma in och visa upp den för fotbollssverige.

Gais första mål på rivalen Öis kommer nog att hålla målvakten sömnlös i flera veckor. Det var en rejäl tabbe.

Födelsedagen började lugnt med en tur ner till stadsparken för att mata fåglarna med Love. Efter det bar det av till gymmet för lite styrketräning, man får ju inte lägga av helt bara för man fyller trettio. När Sandra kom hem bakade hon en alldeles underbar tårta med någonting i mitten, som jag inte vet vad det är men som smakade likt en nyklippt sommaräng.

När vi satt där, jag oduschad efter träningen och Sandra utan ansiktet på, knackade det försiktigt på dörren. Spänd och med ett grubblande som startat i huvudet gick jag och öppnade dörren. Utanför står Drugge, Haynes, Magnus och Nylund med tårta och dryck. Eftersom jag numera är nyklippt och ser ut som en gammal 80-talssynthare var de först tvungna att kontrollkolla på dörren innan de bröt ut i ett grattis. Kvällen fortsatte och vi satt och pratade fram till halv tolv. Det kändes faktiskt som om man satt i omklädningsrummet igen för att gå ut till träning. Det var en underbar känsla och det tackar och bugar jag de för.

Så ser de ut vid ett vanligt vardagsrumsbord

Av min kära sambo fick jag en resa till Paris till oss båda. En sådan sak hade inte varit möjlig om jag inte råkat ut för skadan. Allt ont har nog någonting gott med sig ändå.

Eftersom det är väldigt långt till mina släktingar var det inga fler oväntade besök men desto fler gratulationer och presenter. Det värmer verkligen. Tackar och bugar.

I morse när jag vaknade kändes det som jag hade varit på festival eller någon annan stökig tillställning. En baksmälla från trettioårskrisruset.

Vilken insats av grabbarna igår, vi har under hela året konsekvent gnuggat den spelide som Tom/Alf förespråkat och igår utfördes den nästintill till perfektion. Mungiporna var givetvis uppåt på dagens träning, och nu känns det för första gången under året som om vi verkligen kan blicka uppåt i tabellen. Med firma Jensen/Sundin som ständigt skapar stora sår i motståndarnas backlinje , intelligenta speldirektörer i Drugge, Bjurra och Haynes som förser dem med bollar och med en backlinje som håller tätt, kommer vi ta många skalpar framöver. Vem vet kanske vi kan överträffa den sjätte plats som bärgades millennium året.

/ Sloth

En underbar urladdning och ett underbart spel. Mer än så behöver jag väl inte skriva? Det är så skönt och harmoniskt att sitta och titta på fotbollskväll efter en vinst. Att få se Jensen, i högsta Johnson-manèr, överglänsa Powell i löpduellen innan målet ger mig en sann glädje i hjärtat. För det är hjärtat vi i Trelleborgs FF spelar fotboll med. Vi är som ett stort kompisgäng som verkligen blir glada när det går bra för någon annan i gruppen.

Nostalgitrip 1.

Min gamla granne Ove Grahn, tog med mig som 5 åring på mitt första fotbollsäventyr när VM 74-laget skulle spela uppvisningsmatch. Jag lyssnade och såg upp väldigt mycket till honom under min uppväxt och han lärde mig att skjuta vristskott, kommer jag ihåg. Han var kvarterets hjälte. Med det fastnitat i bakhuvudet värmde det extra mycket när han var på plats i Borås under min första allsvenska säsong 1998. Han var så klart hedersmedlem och kom in till mig efter matchen och vi diskuterade om olika situationer som inträffat under matchen. De speciella mötena skulle komma att fortsätta varje gång jag kom till Borås för att möta Elfsborg. Sista gången jag träffade Ove Grahn var på George ” Åby” Ericsons begravning. Ove Grahn avled 2007.

Våra tre forwards gör en riktigt bra match idag( läs igår) ( läs också E.Sundin, A.Drugge och F, Jensen)
För visst hotar Erik bakytan bakom motståndarnas backlinje lika mycket som en renodlad forward?

Varför kan jag aldrig sova efter match? Är jag för involverad? Går jag igenom varje situation i huvudet för att försöka lista ut vad jag kan göra bättre? Ja jag tror det.
Jag är en riktig fotbollsidiot.

/ Bjurström

Hemma igen efter en liten weekend i Alingsås, vilket är min barndoms stad. Numera bor min farmor och faster där. Lägg därtill min pappa som tog tåget från Stockholm och min syster som tog med familjen från Kungälv. En riktig släktträff med andra ord. På söndagen hämtade jag upp en festskadad lillebror som lovat att bjuda på kräftfrossa.

Det är alltid svårt att komma upp i kvalitèt när man varit lediga några dagar. Det visade sig inte minst i dagens träningspass. Felpassen och felbesluten avlöste varandra. Ungefär när träningen börjat gå mot sitt slut kännde jag att jag började hitta rätt igen. Thylle gjorde vad han kunde för att få oss övriga på bättre humör. Efter en ganska grinig start på träningen, när vi spelade med två tillslag
i ett passningsspel, tog han bollen och började dribbla. Tom förklarade då för Thylle att vi använder bara två tillslag i det här spelet. OK sa Thylle och det såg ut som att han förstod. En stund senare får han bollen igen och konstigt nog börjar han dribbla igen. Det hela upprepar sig 5 gånger, men det märkligaste av allt är ändå efter träningen när jag upplyser honom om det och han spelar helt oförstående. Som om ingenting har hänt. Helt otroligt och fantastiskt kul.

Som jag skrev i något tidigare inlägg gick jag av träningen i torsdags, på grund av en värkande höftböjarled. Det var dock precis innan de övriga skulle genomföra ett ganska tufft löppass. Drugge började då direkt att ge mig gliringar och menade såklart att jag spelade skadad för att slippa. Idag sken han däremot upp som en sol eftersom vi som inte sprang sist skulle få avverka det idag.

/ Bjurström