1-1 är väl ett resultat som man ska vara nöjd med när man mött HIF på Olympia. Men personligen känner jag att om det inte varit för mig så hade vi vunnit med 1-0. För det är ju så, man ska spela tills domaren blåser det har man fått höra sen barnsben. Men sanningen är den att bollen var tvärsäkert ute, och på ett Olympia där man har svårt att höra vad man själv tänker, utgick jag från att domaren sett att bollen var ute och blåst i pipan. Men självklart skulle jag spelat klart situationen, därför känns det extra surt just nu.

Hannu och Lasse gjorde ett bra jobb som ledare för laget i Tom och Alfs frånvaro. Tycker att vi visade att vi har en stark trupp med tanke på hur matchen gestaltade sig och på det faktum att vi faktiskt förde matchen stora delar. Det får vi spinna vidare på och kan vi bara hålla tätt bakåt kommer vi ta flera poäng i de avslutande omgångarna.

/ Sloth

Träning idag kl 13, därefter är det dags för avresa mot Trollhättan. Förr om åren åkte vi alltid upp samma dag som matchen skulle spelas, vilket aldrig var särskilt populärt bland oss spelare. Det var svårt att få någon ordentlig vila på bussen samtidigt som benen blivit stela av flera timmars sittande. Det började egentligen inte förrän Kalmar borta förra året då vi beslutade oss för att åka upp dagen innan. Om det var det som gjorde att vi sedan vann med 1-0 kan vara osagt, men det ökade definitivt våra chanser. Idag åker vi alltså upp till Bohuslän så att vi imorgon i lugn och ro kan ladda inför fighten. Imorgon förmiddag kommer vi träna ett mycket lätt pass för att komma igång och få känna på gräset inne på Starke Arvids arena, därefter blir det mat, vila och matchgenomgång.

Ljungskile borta är ingen lätt match det har många av topplagen fått erfara, men det finns sätt att luckra upp deras täta 5-3-2 uppställning. En av Tom och Alfs starka sidor är att finna svagheter i motståndarnas sätt att spela och förhoppningsvis ska detta ge utdelning på måndag.

/ Sloth

Som vanligt har tisdagen bestått av två träningspass, först fotboll sedan brottning. Alla är naturligtvis på bästa humör efter segern i söndags. I vanlig ordning har vi även fått se matchen igen på video och på så sätt kunnat analysera positiva och negativa spelsekvenser. För även om vi vann och spelade okej finns det mycket vi kan göra bättre. Att titta på situationer där man gjort misstag handlar inte om att strö salt i såren, utan tvärtom lära av dem. På detta sätt utvecklas vi till bättre fotbollsspelare men framförallt hjälper det lagets strävan mot perfektion. Med perfektion menar jag speliden, Tom och Alf har en väldigt tydlig spelide men det tar tid innan vi kan utföra den på bästa möjliga sätt, ibland lyckas vi bättre och ibland går det sämre, men det viktiga är att det går framåt. Jämför man antalet poäng före och efter EM så ser man tydligt att vi som lag utvecklas åt rätt håll.

Stämningen är alltså på topp och detta visar sig på en del olika sätt. Ett av tecknen på att folk är glada är att det begås betydligt fler bus, dessa brukar nämligen lysa med sin frånvaro när det går lite sämre. Naturligtvis kan ökningen av antalet bus också bero på att vår käre Thylander just nu är skadad. Medan vi övriga sliter uppe på träningsplanen smyger Thylle (numera känd som Emil i Lönneberga) runt i korridorerna och hittar på hyss. Naturligtvis skulle han aldrig erkänna något av dem, men det kan inte vara en slump att just när Thylle är skadad försvinner; Wihlborgs necessär, undertecknads tröja, Eriks kalsonger, Jensens skor, Bjurras mobil och sist men inte minst Nylunds livsviktiga hårgelé. Men allt detta tolkar jag som ett gott tecken på att stämningen är god och lovar heligt att inte göra något tillbaka. Jag menar, inte kommer jag hämnas på dig Thylle, du som var så snäll och gav ledtråden fågel, vilken ju hjälpte mig att till slut efter en timmes letande finna tröjan hängandes i målribban på Vångavallens A-plan…

/ Sloth

Man är som fotbollsspelare oftast väldigt trött två dagar efter match. Vad det beror på vet jag inte men jag vet att jag inte är ensam om det och att det inte är ålderns fel. På dagens meny stod det två pass. Vilket kändes ganska tungt om man ska vara ärlig. När Alf sade åt oss att ta våra vanliga 6-7 minuter för oss själva, i början på träningen, kändes det nästan som liemannen sprang bakom och ville om. Det gäller bara att komma över den första tröskeln, sen är man inne i andningen. Det gick ju såklart även den här dagen. En rolig anekdot på träningen var att jag för första gången kom på vem vår kära vänsterback, som för övrigt var mycket bra mot Malmö senast, är lik. Lite rufsig och med kudden kvar i ansiktet var han skrämmande lik en tidig John Ausonius, mer känd som Lasermannen.
Andra träningen bestod av brottning som vi inte har haft på ett tag. Jag hade nästan glömt hur jobbigt det kan vara att se en alldeles för vältränad och pigg Tomas ”ome” Jönsson stå i mitten och köra med oss.
På väg hem med min kära vän Jens pratade vi om vilket otroligt skönt gäng vi är. Vi har väldigt roligt mellan passen och man längtar till sin lilla bänkplats i omklädningsrummet när man inte är där. Vi kan emellan åt vara ganska råa mot varandra men allt görs med en stor glimt i ögat. Samtidigt, som Emil ”polisen” Mårtensson skulle sagt, brukar vi alltid allvar när det väl handlar om träning. Jag har faktiskt aldrig varit i en klubb tidigare som ens kommer i närheten av det vi har i dagens trupp.
Nu sitter jag hemma och skriver på min fria dag. Fri och fri vet jag förresten inte om den är.
Var ju tvungen att gå ut och rasta min sambo i morse. Hon hade hört att långpromenader skulle kunna sätta igång värkarna så vi åkte ut till Lomma och gick en timme på stranden. Det var jättekul, det är verkligen sånt man längtar efter när man har lepra i benen och bara vill vända sig om för att somna om. Hon får kolla upp sina referenser bättre i fortsättningen, Bullen är fortfarande kvar i ugnen.

/ Jonas Bjurström

Kryss mot di blåe på himmaplan, får vi väl som matchen gestaltade sig vara ganska nöjda med, även om vi hade ett par heta chanser mot slutet. En av de stora skillnaderna i år jämfört med i fjor är att vi dagen efter sätter oss ner och analyserar matchen. Tom/Alf ger sina synpunkter och låter sedan oss spelare ventilera. Idag var inget undantag, Alf som sett matchen igen på video konstaterade att vi under första halvlek låg för långt ner i plan för att kunna åstadkomma något konstruktivt. Däremot blev det bättre under slutet av andra halvlek, vi kunde stå upp högre och skapade därmed några chanser som vi kunde avgjort matchen på. Tom menade på att vi måste bli tuffare, varför nöja oss med att år efter år ligga i botten på Allsvenskan eller i Superettan, vem säger att vi inte kan ligga uppe i toppen istället(?). Mycket handlar om att vi ska tro på allt vi gör, ha lite kaxigare attityd och inte nöja oss med att bara vara med.

Tror det ligger mycket i detta, många lag som är nykomlingar har för stor respekt för Allsvenskan. Det är klart att skillnaden är stor mellan serierna, men ofta presterar de nya lagen en betydligt sämre fotboll än vad de egentligen kan. Även om lagen är bättre måste man våga spela på det sätt man kan annars kommer man aldrig ha en chans att nå framgång. Se på Norrköping, den vägvinnande fotboll de visade i Superettan är som bortblåst. Det blev så tydligt senast mot Göteborg hur de efter 0-1 tappade all tro på sitt eget spel och den fotboll de visade upp i andra halvlek hade inte gett dem många segrar i Superettan heller.

Tycker att skillnaden på TFF i år jämfört med tidigare upplagor är att vi har många hungriga vinnarskallar som vill visa att de duger uppe i finrummet. Karaktärer som Drugge, Haynes, Dennis, Mange, Bjurra, Thylle, Jensen(listan är hur lång som helst) kommer inte nöja sig med att bara vara objudna gäster. Nej, nu är det dags att ta på finkostymen för i år ska det dansas.

/ Sloth