För premiärmatchen var känslan efteråt ”jaja, oavgjort är bättre än förlust och de sägs att premiären är den värsta att spela”. Sen kom de hårda slagen och inga vinster, känslan var ”2010 var vi de starkaste laget på hösten, vi tar igen detta”. Men när bara några få matcher var vunna tappade man hoppet. Det var inte en vinst man förväntade sig på bortaplan. Så när Ängelholm gjorde sitt mål borta kände alla ”det är som vanligt”. Men känslan att åka hem från en vinst, den är obeskrivlig, leendet är upp över öronen. Och hade jag inte haft öronen hade leendet gått runt mitt huvud mot Ängelholm. 

Tyvärr går de inte att slå in de vettet i skallen på vissa supportrar att vi är ett lag, det kvittar vem som kommer in, man buar inte. Man säger inget, alla är bra, vi är ett. 

Haynes, en dag ska jag rama in en tröja där det står nummer åtta och din autograf på.. Jag ska bara få dig att skriva den först