Vid ett val kan väjarna lägga sin röst på ett parti, rösta blankt eller välja att inte rösta alls. Det är varje röstberättigad medborgares valfrihet. För politiker som ställer upp till val blir dock domen hårdare om man inte själv röstar. Det säger sig självt. Vill man ha en röst på sitt eget parti så får man också se till att själv rösta.

Sveriges Radio har gjort en granskning av de tidigare valen i Sverige till Europaparlamentet 1999 och 2004 och folkomröstningen om EMU 2003. Det visar sig att åtta procent av de totalt 366 politiker som kandiderar till Europaparlamentet inte har röstat vid något av de tidigare EU-valen.

Birgitta Sandblom från Trelleborg ställer upp i valet den 7 juni och är trettonde namnet på Junilistan. Enligt granskningen har hon inte röstat vid de tidigare valen till Europaparlamentet. Förvisso har insikten om parlamentets betydelse ökat de senaste åren. Men det fråntar inte den konstiga ekvationen.

Birgitta Sandblom uppmanar oss att rösta den 7 juni – det är bra – men själv har hon inte röstat vid de tidigare valen till parlamentet. Det är märklig valfrihet.

Så har EU-valet smygstartat. På onsdagen startade förtidsröstningen på sex platser i Trelleborgs kommun, varav tre i affärer. En ökad tillgänglighet för valet är mycket bra för demokratin.

En bidragande orsak till det låga valdeltagandet i förra EU-valet för fem år sedan sägs ibland vara det fina vädret den dagen. Jovisst, en ledig och solig söndag får ju inte gå till spillo trots att det är valdag. Men det är väldigt synd om valdeltagandet ska bero på vädrets makter.

Därför är det mycket positivt att folk kan rösta på fler platser denna gång så att förra valdeltagandet på knappt 38 procent kan slås. I förlängningen borde valet göras ännu mer tillgängligt med hjälp av nätet. Tänk bara på hur mycket enklare det har blivit att deklarera de senaste åren. Samma utveckling borde vara möjlig för att rösta, dock utan att säkerheten och integriteten äventyras.

I finanskrisens spår råder det en förvånansvärt stor politisk samstämmighet om att frihandel och entreprenörskap är bra. ”Alla pratar om det”, som Signhild Arnegård Hansen uttryckte det på Europaforum i Hässleholm på torsdagen.

Signhild Arnegård Hansen är ordförande för Svenskt Näringsliv och ville ha svar från politikerna på vad de vill göra för att öka tillväxten och säkra jobben i Europa. Hon tillade också att det finns protektionistiska tendenser i Europa vilket är oroande.

I panelen som fick svara på hennes frågor fanns politiker från höger till vänster, tre Europaparlamentariker och en riksdagsledamot.

Hillevi Larsson (S) är riksdagsledamot från Malmö och kandiderar även till Europarlamentet. Hon vill se stora investeringar i infrastruktur, framför allt järnvägar, i hela Europa. Det är bra för miljön och sysselsättningen, anser hon och vill även se att Sverige går över till euro.

Euro i Sverige vill Olle Schmidt (FP) också se. För att bekämpa protektionismen ska man använda den lagstiftning som finns inom EU, anser han.

Carl Schlyter (MP) vill inte se mer makt till EU. Finanskrisen är en bland annat effekten av en miljökris, menar han. Istället bör fokus vara på en hållbar utveckling och tillväxten ska ske genom en omställning till en förnyelsebar marknad.

Gunnar Hökmark var mycket bekymrad över en smygande protektionism. Han jämförde med 30-talets depression då man började hindra importen. Det är allvarligt då all export förutsätter import, anser han.

Den politiska debatten tände sedan till och handlade mycket om den svenska modellen, ska den exporteras till Europa, som Socialdemokraterna vill, eller ska länderna själva bestämma över sin arbetsmarknadspolitik.

Det finns dock gemensamma linjer tvärs över partipolitiken. Att klimatfrågorna är viktiga och att tillväxt är bra råder det numera en bred enighet om.

Kanske är detta en effekt av att politik i Sverige har fått en ny dimension, vi pratar allt mer om större sammanhang. Den europeiska scenen är numera en naturlig del av den politiska arenan i Sverige och hit har den kommit för att stanna.

Behöver EU gå in i socialpolitiken? Den frågan fick Joakim Palme under onsdagen på Europaforum i Hässleholm.

Joakim Palme är VD för Institutet för framtidsstudier som bland annat har till syfte att stimulera den offentliga debatten. Han pratade om behovet av en gemensam strategi inom EU för att klara av att försörja en alltmer åldrande befolkning.

Men om EU ska syssla med socialpolitik och bestämma över de olika ländernas välfärdssystem ville inte Joakim Palme ge ett rakt svar på. Han är forskare och pekade snarare på de problem som kommer i framtiden.

Kurvorna pekar brant uppåt, andelen av befolkningen som är 65 år eller äldre ökar markant de närmaste femton tjugo åren. Följden blir att allt färre ska försörja allt fler. För att kunna lösa detta måste skattebasen breddas, med andra ord, det behövs fler skattebetalare som finansierar pensionssystemen.

För tillfället ser dessutom framtiden än mörkare ut. Den globala finanskrisen kommer att gå över i en realekonomisk kris med negativ tillväxt, hög arbetslöshet och urholkade statsfinanser, menade Joakim Palme. Joakim Palme ville dock lyfta fram ett positivt exempel med den nordiska modellen.

I Norden har vi haft en familjepolitik som uppmuntrat till två försörjare bland annat genom särbeskattning och en utbyggd barnomsorg. Det kan vara ett sätt för andra länder i Europa att få fler personer i arbete.

Alla länder i Europa har en akilleshäl som de själva är dåliga på att se, sa Joakim Palme. Man kan säga att vi är rädda att titta på våra egna system får då ifrågasätter man dem. Tittar man på Sverige finns det ett stort problem för närvarande, den höga ungdomsarbetslösheten.

Den svåra ekvationen i framtiden blir att allt fler ungdomar hamnar i ett utanförskap samtidigt som vi får en äldre befolkning som ska försörjas.

Vad blir då det politiska svaret? Partiledarna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet, Peter Eriksson och Lars Ohly, fick chansen att ge sina visioner. Peter Eriksson lyckades så där, Lars Ohly inte alls. Peter Eriksson vill se att utbildningen i Sverige är mer integrerad med arbetslivet. På det viset skulle fler ungdomar komma ut i arbetslivet. Lars Ohly vill att den allmänna utbildningsnivån ska höjas totalt sett men pekade inte på hur det skulle lösa försörjningen av de äldre.

Tanken var att även socialminister Göran Hägglund (KD) skulle vara på plats. Hans plan kunde dock inte lyfta från Stockholm, det var synd.

Det är nu nästan exakt fem år sedan EU:s femton stater blev 25 i och med den historiska utvidgningen med tio nya medlemsländer, framför allt från det forna östblocket. Tre år senare tillkom Bulgarien och Rumänien.

Inför utvidgningen fanns många förhoppningar men samtidigt också farhågor. Hur gick det? På Europaforum i Hässleholm som inleddes igår presenterades en ny rapport, Europa efter utvidgningen, som Demokratirådet på Studieförbundet Näringslivet Samhälle genomfört.

Slutsatsen är tydlig: Utvidgningen är en framgång. Det gäller de tre olika områdena man undersökt, de europeiska institutionerna, den politiska agendan och utvecklingen i de nya medlems-staterna.

Innan utvidgningen fanns det farhågor om att den politiska beslutsprocessen inom unionen skulle hamna i ett dödläge och tappa kontinuitet. Så blev inte fallet. EU-kommissionen har kommit med ungefär samma antal förslag före som efter utvidgningen. Vad man också kan se är att effektiviteten har blivit bättre och att man haft en ökning av informella förhandlingar inför beslut.

I de nya medlemländerna har EU-medlemskapet gynnat den demokratiska utvecklingen positivt och motverkat korruption, framför allt i Bulgarien. I den nya gemenskapen har dessutom de nya länderna anpassat sig socialt; de uppför sig väl skulle man kunna uttrycka det.

Med andra ord, de pessimistiska tongångarna före utvidgningen var alltså obefogade. För en framtida utvidgning rekommenderar rapporten ytterligare förändringar inom EU. Det nuvarande Nicefördraget är inte en stabil grund på lång sikt utan Lissabonfördraget blir nödvändig om till exempel Turkiet och länderna på Balkan ska bli nya medlemsstater.

Det konstaterades att Sverige driver på i frågan om en framtida utvidgning. Det kan man inte säga om Frankrike och Tyskland. Moderatorn och journalisten Rolf Gustavsson avrundade presentationen med ett råd. Kanske borde rapporten översättas till franska och tyska också? Ett råd gott som något.

Det började med en massa e-post från EU-medborgare och slutade med sänkta priser på sms och mobilsamtal. Så lite förenklat kan man beskriva bakgrunden till EU-parlamentets beslut på onsdagen om sänkta så kallade roamingavgifter inom EU. Det betyder att mobilsamtal och sms från den 1 juli blir billigare när man är utomlands.

EU-parlamentarikern Lena Ek (C) säger i Dagens Nyheter att frågan började engagera när en drös e-post från EU-medborgare landade i parlamentarikernas inkorg. Det var vanliga människor som skrev om hur de råkat illa ut när de ringt utomlands med mobilen och sedan drabbats av höga räkningar.

Se det som ett exempel på att EU faktiskt kommer fram till konkreta beslut – även om vägen dit kan vara lång – och att en röst i det kommande EU-valet verkligen kan betyda något.